Resident Evil 5 - Mina åsikter

Jag älskade verkligen Resident Evil 5. Det var verkligen över mina förväntningar. Här är en text som jag skrev efter att ha spelat ungefär halva spelet:

Jag och min bror har tagit rollerna över den snygge Sheva och den muskelöse Redfield. Efter år av väntan var Resident Evil 5 äntligen här. Jag gillade inte demot särskilt mycket. Det funkade, men det kändes konstigt, lite segt kanske. Det hela börjar sådär, en demobana. Inte alls så värst kul. Men ju längre in i spelet man kommer, desto mer coola och större fiender möter man. Vapenarsenalen ökar brutalt hela tiden. Ett av de mest skräckinjagande momenten är när man finner sig fast på en balkong med 20 stycken afrikanska bybor, med tomma hylsor liggandes på backen, men inga skott kvar i magasinet.

Det har snackats mycket om att Resident Evil 5 inte är läskigt på grund av att det är ljust. Både sant och falskt faktiskt. Visst, det blir inte lika läskigt när man är två stycken ute i den gassande solen. Det blir det inte. Men just den där paniken man ibland drabbas av. Jag menar, tänk dig själv att inte ha några skott kvar i ditt vapen, samtidigt som du har två stycken 250 centimeters gubbar med motorsågar efter dig. Det är lite småläskigt. Det är det.

Afrikas träskmarker är vackra. Och det är enbart Capcoms förtjänst. Grafiken är underbar helt enkelt. Den är definitivt uppe och hugger Killzone 2 i arslet, det gör den. När man ser Chris Redfield sitta i en sådan där propellerbåt, och Shevas vackra ansikte syns i bakgrunden, då ser man verkligen hur jäkla detaljerat allt är. Det ända som tynger mig i denna fråga är det konstiga sträck som kommer upp i bild ibland. Detta glömmer man bort i stridens hetta, men still, det finns där.

Ljudet i mellansekvenserna kan ofta kännas lite burkigt. Som om Redfield skulle stå och snacka med en Coca-cola. Detta är en faktor som är något irreterande. Jag gillar musiken. En bra blandning. Ibland när man har någon bossliknande bakom sig kan man få höra en låt som låter som en något modifierad Jaws-tema-låt. Men oftast är det ju bongotrummorna som spelas i Afrikas innersta djungler. Jag hade önskat att pistolen hade låtit lite mer kraftfullare, men det gör ingenting. Man kan ju liksom inte gnälla på allting.

Jag vill verkligen inte försäga mig inom storyn. Det skulle vara så synd att råka spoila någonting. Jag kan dock säga en sak: Hatten av för Capcom. Det är en bra story. En solid berättelse, som utspelar sig tio år efter det första spelet. Chris Redfield och Sheva passar jättebra tillsammans. Än så länge (har ju som sagt bara spelat halva spelet) har det bjudits på flera vändningar och överraskningar. En rolig grej som är värd att notera är att Sheva upprepade gånger har försökt att låta så ostig som möjligt, medans Chris har tittat tillbaka på henne och skakat på huvudet. Roligt, mycket roligt.

Variationen är också någonting som Capcom har vårdat ordentligt. Episka biljakter, bossar på båtar och andra riktigt roliga moment. Du kan i ena sekunden infinna dig i Afrikas djupaste djungel, för att i andra sekunden ha skjutfest ute på vattnet. Miljöombytena är drastiska och genialiska. Gassande sol i ena sekunden, regn och evig blöta i den andra. Jag gillar Capcoms sätt att göra det på. Det är coolt. Man blir helt enkelt aldrig trött på att skjuta zombies på samma sätt.

Sen har vi den där eviga diskussionen om Resident Evil 5 är ett rasistiskt spel. Enligt mitt tycke: Nej. Jag tycker faktiskt att den som hävdar att det är rasistiskt, kan märka sig själv som en rasist. För det första så är det bara ungefär 60% av de infekterade som är mörkhyade. För det andra så har jag aldrig hört att det skulle vara rasistiskt att en afroamerikan skjuter vita, vilket är helt jäkla puckat. Om media reagerar på att en vit man skjuter svarta människor, när man inte reagerar på att en svart man skjuter vita i till exempel San Andreas, är helt befängt. Det ska inte vara någon skillnad, och om man tycker det, då är det en rasistisk tanke.

Det var mina tankar om Resident Evil 5. Jag måste säga att jag älskar spelet. Det bjuder på grafik och story i världsklass, skönt gameplay, och enorm variation. Resident Evil 5 slår sig in i den absoluta toppen i spelvärlden idag. Skräcken finns där, allting finns där. Åk till Afrika. Gör det med en kompis vetja.

Infamous - betatest

InFamous. Ett spel som många väldigt många har sett framemot väldigt länge. Ett spel som kommer exklusivt till Playstation 3. Ett spel som alla hoppas på. Speciellt Sony.

I inFamous spelar man som Cole, en vardaglig kille, som av en slump hamnar mitt inne i en explosion, och får av den några sorts superkrafter. Superkrafterna är baserade av el, och med dem försöker han att förgöra orättvisor, och rädda staden från vad den har blivit.

En typisk story för ett spel. Så himla typiskt. Är det inte så? Har vi inte hört det förut? Men riktigt så typiskt är inte inFamous ändå. Det är egentligen ett väldigt innovativt spel, det är ju liksom inte varje dag man kan springa runt i en virtuell värld och spruta el.

En annan positiv sak med spelet är att man kan integrera med allting i hela spelet. Tror jag. För i demot som jag har provat så kan man inte göra exakt allting. Spelet känns som ett väldigt annorlunda Assasins Creed, där man kan hoppa på alla hustak man ser och liknande. Ser du en elledning i inFamous så kan du gå på den. Ser du en fönsterkarm så kan du hänga på den.

Tyvärr så är spelet (demot i alla fall) lika repetitivt som Assasins Creed. Det känns verkligen som om man gör allting hela tiden. Som en del i demot, där man ska flytta på ett tåg. Först ska du ställa dig på det, sedan ska det stanna. Då ska du springa ner under spåret och skjuta el på en generator av något slag, för att sedan ställa dig på tåget igen. Detta ska man göra ett ex antal gånger, och är extremt tråkigt.

inFamous luktar i alla fall lovande. Jag hoppas bara att inFamous inte blir det repetitiva spel som jag kan tänka mig att det kommer att bli. Men vi får se. Antagligen inte. Jag tror att utvecklarna har lärt sig av Assasins Creed (det tror jag att alla har gjort) och gör spelet till en varierad upplevelse.

Betabetyg: 3/5

Ber om ursäkt för en kort betatest.

Modern Warfare 2; Storyn är här

Jag läste nyss en del ur Gameinformers senaste blaska, som innehåller tio sidor om det uppkommande Call of Duty spelet Modern Warfare 2. Här är en del av vad Infinity Ward har att säga om spelets story:

"Spelet kommer att börja i ett snöigt ryssland, där man leds av Cpt. Soap Mactavish (Det var Soap man speladet som i Call of Duty 4: Modern Warfare), en vetran som är kallad för att leda dig i strid, och ta fast det nya terroristhotet Makarov. Makarov som har tagit över efter Zakahev. Spelet kommer att innehålla ett läge där det kommer att finnas flera smådelar, likt Mile High Club, som kommer att innehålla Co-op. Story-läget kommer inte att innehålla Co-op. Infinity Ward anser att det förstör lite av storyn då, och gör att det känns lite oseriöst. IW kommenterar snöschootrarna (som vi såg i den andra teasern) genom att säga att de kommer att vara med i spelet, de vet (klart de vet, men de kan inte säga) dock inte om man kommer att få köra dem, skjuta ifrån dem, eller båda."

Det och en hel del mer skrev Gameinformer i sin senaste tidning.

P.S. Kolla in den första in-game bilden i hela världen, plus en till bild. :)

Hejsan, och välkomna

Hejsan. Efter knappt ett år av bloggandes på Gamereactor.se så har jag äntligen bestämt mig för att göra en egen spelblogg. Här kommer jag att försöka hålla ganska hög standard, och liknande. För att visa vad jag går så postar jag en lite äldre text som handlar om vad jag tyckte om mars månad i spelväg:

Mars har varit en konstig månad. En månad fylld med väder som har bjudit på vårtecken, men som ständigt fyllt de gröna skogarna med snö och blåst. Mars har också bjudit på en del filmupplevelser, samt bokupplevelser. Jag har denna månad läst ut Watchmen på tre dagar, och även jag var och såg den nu väldigt kända filmen till serien på premiären. Jag har också denna månad upptäckt Bob Dylan (lite sent, jag vet) som nu är en av de som spelas mest i min dators Spotify. Men även jag har ju såklart spelat en del.

Killzone 2 anlände ju som alla vet den 25 februari och spelades en hel del (ganska mycket faktiskt) i början av månaden. Sedan har spel som Grand theft Auto IV och Call of Duty 4 snurrat en del i Xboxen, såklart. Gears of War 2 har denna månad kommit i kläm, i och med att jag verkligen har tröttnat på allt lagg som spelet "erbjuder". Att Epic försöker lösa problemet tvivlar jag inte en sekund på, men att det har tagit lite väl lång tid nu, det är fakta. Sedan att Epic försöker dölja problemet är helt enkelt skamligt.

Bara ett par dagar senare anlände Resident Evil 5. Ett spel som jag hade väntat så oerhört mycket efter. Ett spel som jag verkligen gillade. 9/10 fick det av mig, ett helt klart rättvist betyg, i mitt tycke. Spelet var otroligt roligt att spela igenom (har gjort det 2 gånger än så länge) och bjöd på en av de största variationerna jag någonsin skådat. Spelet kanske inte bjöd på så mycket skräck, men definitivt av paniken som jag hade hoppats på.

Dagarna därpå spelades Killzone 2 en hel del igen. Spelet är verkligen snorbra online, men jag var dock lite besviken på kampanjen, som var enformig och kort. Grafiken är så sjukt snygg, och gameplayet otroligt skönt. Det är roligt att Microsoft har gratulerat Sony för den enastående grafiken, men samtidigt hävdat att de själva ska överträffa Killzone 2, med ett spel som snart ska utannonseras.

Metal Gear Solid 4 har också spelats en del i PS3:an, men inte alls så ofta som jag hade hoppats på. Jag hade spelat mer om jag hade haft tid, men icke. Prov och andra saker har präglat den gångna veckan. Mycket PS3 har det blivit, helt klart. Uncharted har också varit med på ett hörn. Ett spel som jag tänker spela igenom för andra gången i helgen. Uncharted är helt klart ett av de bästa äventyrsspel som jag har spelat, Nathans äventyr slår de mesta, och jag känner verkligen att det är Indiana Jones spelet jag aldrig fått, men "tagit ut" på Uncharted: Drakes Fortune.

Jag tittar ut igenom fönstret. Snön ligger fint men oroväckande på marken. Det är varmt i lägenheten alldeles för varmt. Men ändå skönt. Och med de orden kan man sammanfatta månaden Mars med ett ord: Coolt. En riktigt bra spelmånad som har bjudit på det mesta. Men nu tittar jag framåt, mot April. Jag fyller år. Den sjunde. Men inte bara det. Stora spel väntar precis runt hörnet, spel som har potential, men som ännu inte har övertygat mig.

Vi har spel som Riddick: Assault on Dark Athena. Ett spel som nästan hela spelvärlden ser framemot. Och vi får helt enkelt se. Vi får se om spelet kommer att leverera eller om det kommer att lämna miljontals fans besvikna. Vi får som sagt vänta och se. Det omtalade Godfather 2 kommer också i mitten av April. Ett spel som är väldigt (väldigt) inspirerat av Grand theft Auto:s sandlådestil. Godfather 2 är ett spel som jag absolut inte har några förväntningar om. Det är lättast så, för att slippa bli besviken.

Sedan kommer också spel som Wanted: Weapons of Fate. Jag halvgillade demot, och känner att det med största sannolikhet inte kommer att bli något köp förrän det kommer till reabackarna. Dock så hoppas jag på att spelet blir lite av en överraskning för mig, och att jag helt enkelt blir tvungen att köpa det tidigare. Ett till spel som kommer ut i April är X-Men Origins: Wolverine. Ett spel som också verkar innehålla mycket filmatiskt gameplay, snygg grafik med coola fightingscener. Blir det bra? Det återstår att se.